Ett år av saknad, ett år av sorg

I dag är det ett år sedan min älskade pappa förlorade kampen mot cancern, endast 53 år ung.
Saknaden är oändlig, och det får den vara.
Han väntar på oss när det blir vår tur.

Pappa går i skogen i sällskap av Rufus och Mitzi och plockar svamp. Med sig har han sin favorit-svampkniv, den röda. Fåglarna sjunger i trädtopparna och skogen doftar jordigt av fuktig mossa och granbarr. En ormvråk skriar i fjärran. Han har sin slitna jeansjacka på sig, den som nästan ramlar i bitar, och i bröstfickan ligger den lilla svarta borsten, som alltid. Där han är finns ingen smärta, ingen tid. Solstrålarna silas genom trädkronorna och allt är stilla.

(mitt tal till pappa på begravningen)
Pappa
Min pappa hade många titlar; livskamrat, pappa, morfar, son, bror, vän.
Alla som är här i dag har förlorat någon. Jag har förlorat min stora idol, min hjälte, min pappa.
Vi har samlats här för att hedra, men framförallt för att minnas min pappa, Vesa.

Trots att han är borta kommer han aldrig försvinna, han kommer aldrig glömmas. För alla de minnen vi bär med oss, är vad som håller honom levande, i våra hjärtan.

Jag kommer alltid minnas våra svampjakter i skogen, beväpnade med en varsin korg och kniv gjorde vi marken osäker för såväl kantarell som karl-johan. Lyckan var när vi snubblade över fina fårtickor, så vi kunde göra pappas fantastiskt goda svampchips.

Jag vördar minnet av promenaderna runt gruvhålen vid Stollen, eller turerna i farfars båt med ett varsitt spö. Jag minns särskilt en fisketur, den gången pappa krokade en, för mig jättelik, gös i ryggfenan och mirakulöst lyckades få upp den i båten. Den kvällen bjöds det på gösfilé soto mayor hemma i det gula huset på berget.

Jag minns alla hans historier, anekdoter från barndomen, som han trollband oss barn med. Vi satt som små ljus medan pappa med ett pillemariskt leende talade, och vi skrattade så vi grät.
Jag minns stunder vid köksbordet, bara pappa och jag. Som när han skulle göra senap, och gjorde den så stark så tårarna rann på mig som satt på andra sidan köksbordet. Den var så stark så inte ens pappa kunde äta den.

Min pappa var min trygghet. Min pappa var oövervinnerlig.
Men det finns två saker vi vet med säkerhet i livet; vi föds och vi dör. Vi dör och bara slutar att finnas. Vi tror att vi är förberedda på att livet kan ta slut, och rent intellektuellt förstår vi kanske. Men när någon man tycker om och behöver dör, så är vi inte alls förberedda. Det går inte att förstå eller acceptera. Döden är bara meningslös och obegriplig.

Hur säger man adjö till sin pappa?
Hur accepterar man den oundvikliga och slutgiltiga döden?
Pappa lyckades övervinna sin sjukdom första gången, och den andra, men tredje gången kämpade han in i det sista, och det vet alla här inne, inte minst jag. Vissa slag kan man inte vinna, hur hårt man än kämpar.

Pappa hade varit stark nog. Han har varit en del utav livet, och nu måste livet gå vidare utan honom. Hans smärta tog slut, och samtidigt började vår. Det är dags för mig att släppa taget om min pappa. Saknaden är evig och det får den vara. Jag är tacksam över de år vi fått dela, och allt han lärt mig.

Vila stilla älskade Pappa.

Jag är tacksam över att min son fick tre år med sin morfar, och även om jag är medveten om att han kanske inte kommer ha några egna minnen av morfar så kommer han i alla högsta grad alltid att vara en del av hans liv.
Vi pratar ofta om morfar med fisen, och ännu minns han. Som när vi skulle åka på kryssning, och fisen berättar att han åkt båt med sin morfar. Han minns, på sitt eget sätt.
Pappa avgudade fisen, och fisen idoliserade sin morfar. Precis som det ska vara. Han träffade honom sista gången lördagen veckan innan pappa somnade in, då vi firade fisens treårsdag. Morfar var så stolt över att han kunde vara med och ge fisen paket, och fisen var så varsam med morfar.

Adjö, Morfar Räv, vi ses sen!